Copyright © 2015 Solna Sundbyberg Brukshundklubb - All Rights Reserved - Design © Emma Sandfjord

SosuBK's Historia

SosuBKs

Historia

I begynnelsen var Stockholmsavdelningen

När Svenska Brukshundklubben bildades 1940 fanns det inte så många klubbar (eller lokalavdelningar, som de kallades då) i landet. I Stockholm fanns bara SBK:s Stockholmsavdelning och så skulle det förbli ända till 1960-talet. Deras klubbstuga låg nästan exakt där Kista centrum nu ligger (och alltså inte långt från dagens placering) och det passade förstås bra för dem som bodde norr om stan. Man kunde lätt ta sig dit med bil, eller med tåg till Helenelunds station varifrån det var gångavstånd. De som bodde söder om stan hade svårare med kommunikationerna och man bildade då en sektion under Stockholmsavdelningen, kallad Södersektionen. Den hade förstås sin verksamhet förlagd till söderförorterna. Men det kunde finnas andra skäl än rent geografiska till att bilda en egen sektion. Att kalla det för en ungdomsrevolt vore kanske att ta i, men den så kallade Solna-Sundbybergssektionen, som också bildades i slutet av 1950-talet, hade från början en klart ungdomlig profil. Det bodde en hel del brukshundintresserade ungdomar i Solna och Sundbyberg på den tiden och de träffades då och då vid de så kallade Golfängarna, mellan Lötsjön och Råstasjön. Även här bildades alltså så småningom en sektion under Stockholmsavdelningen. Stockholmsavdelningen bidrog med medel så att sektionen kunde uppföra några enklare byggnader för förvaring av materiel etc vid sitt område. (Skulle det kunna vara en av dem som följt med hela vägen och nu står vid plan 1?). Många av dem som var med från första början i sektionen blev mycket framgångsrika hundmänniskor, en del av dem är fortfarande aktiva, dock inte inom So Su BK och ofta inte inom SBK över huvud taget.

 

Flytt över Ursviksvägen

Ganska snart blev det aktuellt för Solna Sundbybergssektionen att flytta till ett nytt ställe, inte någon längre sträcka dock då det nya klubbområdet låg precis där nu Hallonbergens centrum ligger. En flytt över Ursviksvägen alltså, infarten till det nya området (vaktad av en pistolskyttebana) var ungefär där bron från Hallonbergen över till Örområdet nu går. Det var ett trevligt klubbområde med flera planer (om än ganska sluttande) och gott om natur runt omkring. Verksamheten var mycket livaktig och sammanhållningen var god. Den från början ungdomliga prägeln övergick snart till en mera normal åldersfördelning. Till den goda sammanhållningen bidrog nog att verksamheten inom SBK på den tiden var mycket mera begränsad än idag. Man tävlade bruks, framför allt spår och skydds, och på vintern kunde det köras drag om snötillgången tillät. Brukstävlingarna på den tiden var mera koncentrerade än nu, ofta omfattade de ”Alla gr o kl” som det stod i tävlingsprogrammet. Det innebar appellklass (endast appell spår på den tiden) och nybörjarklass, högre klass och segrarklass i grupperna skydds, spår, rapport och sök (nybörjarklass och segrarklass motsvarade dagens lägre klass och elitklass). Och det kunde vara stora klasser, 30-40 hundar i appellklass och 10-20 i spårklasserna. Det var förstås stort för en nybörjare att vara med på samma tävling som de riktiga kanonerna, i en annan klass förvisso, men ändå. Man deltog också flitigt på utställningar och även där var utbudet mera koncentrerat. Rasklubbar var i stort sett ett okänt begrepp, det var SKK:s och SBK:s stora utställningar som gällde. Av tradition anordnade SBK en stor utställning på K1:s område vid Lidingövägen varje år. Där kunde alla ta del av de övrigas framgångar och motgångar, oavsett ras.

 

Sektionerna blev klubbar

Det hade i början av 1960-talet bildats ytterligare en sektion under Stockholmsavdelningen, den så kallade Västerortssektionen. Rent administrativt gick det till så att man var med i Stockholmsavdelningen och sedan kunde man också ansluta sig till någon av sektionerna. Lite tungrott kanske, och dessutom fanns förstås en strävan inom sektionerna att få stå på egna ben. Detta förverkligades också i mitten av 1960-talet då sektionerna blev Stockholms Södra Brukshundklubb, Solna Sundbybergs Brukshundklubb och Vällingby Brukshundklubb. Födelsedatum för de tre nya klubbarna var 1 november 1966, vilket ju kan vara bra att hålla reda på vid eventuella jubileumsfiranden. De andra klubbarna har sedan ynglat av sig i andra och tredje led medan So Su BK hållit sig intakt under alla år.

 

Flytt till Gamla Brotorp

Den första tiden som egen klubb för So Su präglades mycket av den nya flytt som blivit nödvändig då Hallonbergen skulle bebyggas. Järvafältet var på den tiden ett militärt övningsfält men det var inte ovanligt att brukshundklubbar inhystes på sådana. Så blev det även för So Su BK som anvisades mark vid den plats där tidigare torpet Gamla Brotorp legat och där klubben fortfarande är belägen. Av torpbyggnaderna, dokumenterade redan år 1637, fanns inget kvar, det mest påtagliga beviset på tidigare bebyggelse var som så ofta en präktig syrenhäck, och den står kvar än idag. I övrigt skulle det bli frågan om att rent bokstavligt bryta sig ny mark. Exempelvis gick ett djupt dike med stora alar i över det som idag är plan 1. Det fylldes igen och dränerades hjälpligt med stenar och granris, vilket så småningom gav den svacka som kan skönjas fortfarande. Den gamla klubbstugan plockades ner och flyttades till det nya stället där den fortfarande står kvar, om än i dåligt skick. En ny klubbstuga byggdes, med stora arbetsinsatser från medlemmarnas sida.

 

Sedan har planerna haft en tendens att utvidga sig efter hand, genom mer eller mindre varsam gallring i skogskanterna. Med åren har planerna efterhand också fått en alltmer avancerad belysning. De stora gräsytorna på klubbområdet kräver förstås en maskinpark för sitt underhåll. I början användes en Belos från den klassiska maskintillverkaren i Vallentuna. Den var inte helt problemfri men framför allt räckte den inte till riktigt när planerna utvidgades och det kanske blev en riktig snövinter. Klubben har sedan haft ett antal traktorer som fyllt sin uppgift väl. Även en traktor kräver förstås sitt underhåll och åtskilliga timmar har lagts ned på mekande. Ibland har det krävts viss specialkännedom för att framföra maskinen och gamla klubbmedlemmar kan nog dra sig till minnes åtminstone en hisnande utförsåkning med en traktor utan egentlig bromsverkan. Framfarten stoppades av naturkrafterna efter ett tag på slät mark på plan 3.

 

En källa till irritation, åtminstone periodvis, har varit vägen in till klubben. Den runt kilometern långa skogsvägen har till och från varit ganska gropig. En bit av den asfalterades för länge sedan men den åtgärden märks inte så mycket av längre. Annars har receptet varit hyvling och ifyllnad av gropar. Då kan vägen bli så bra att den inbjuder till högre hastigheter och så är den snart lika dålig igen.

 

Varken el eller vatten

Från början fanns varken el eller vatten i klubbstugan så det var ganska primitivt. Uppvärmning skedde genom en kamin och belysningen var gasljus. Det ger ett stämningsfullt sken men är lite krångligt och inte helt ofarligt. Ganska snart byggdes en liten bod där man kunde placera ett el-aggregat. Drivkällan var först en gammal dieselmotor som ganska snart slets ut och fick ett antal efterföljare av olika typer. Alla var inte betrodda att manövrera el-aggregatet så det var inte bara att komma upp på klubben och slå på strömbrytaren, rätt person skulle vara närvarande också. Strömförsörjningen har ju sedan lagts om till att ske via luftledning medan vattenfrågan efter över 40 år ännu är olöst. Försök har gjorts, ett gammalt torp måste förstås ha haft en brunn någonstans och den skulle väl gå att hitta. Oftast kan man utgå från terräng och växtlighet men någon anlitade också en slagruteman. Till slut började man gräva på plan 1, i kanten mot parkeringen. Där fann man också vatten och ett par stora brunnsringar lades ner. Tyvärr var vattnet inte av den kvaliten att det ansågs duga som dricksvatten. Den halvfärdiga brunnen fanns dock kvar i många år, och utgjorde en fara för lekande barn i den mån den inte täcktes över. Slutligen jämnades den med marken (fast underifrån i detta fall) och så var det kapitlet i frågan om So Su BK:s vattenförsörjning slut.

 

Det var alltså ganska primitiva förhållanden så allt var inte bättre förr. En direkt sanitär olägenhet var det myckna rökandet i klubbstugan. Generellt gällde inom SBK att luften i klubbstugorna i stort sett gick att skära med kniv när det var mycket folk närvarande. So Su var en av föregångsklubbarna när det gällde rökförbud. Inte helt lätt att genomdriva, och ibland utskrattat av medlemmar i andra klubbar, men idag en självklarhet.

 

Tåg, helikopter och handgranater

Då So Su BK flyttade in var den militära verksamheten på Järvafältet på upphällningen, fältet lämnades officiellt 1970. Dock hände det någon kväll att ett nitiskt befäl lagt in en övning i handgranatkastning på den numera helt igenvuxna banan tvärs över Igelbäcken, det smällde ordentligt. Över huvud taget var denna den sydligaste delen av Järvafältet rikligt försedd med skjutbanor. Igelbäckens dalgång precis innan bäcken passerar under järnvägen och Uppsalavägen erbjöd goda kulfång genom den branta terrängen på södra sidan. Det fanns till och med banor för kulspruteskjutning söder om Killingtorp. De gamla målbodarna, som så småningom kom att eldas upp av illasinnade personer, utnyttjades av klubben bland annat vid korningar. Ett par skjutbanor kom att bli kvar långt efter att den militära epoken upphört, och de användes flitigt. Pistolskyttebanan precis bredvid stenkrossarna vid Ulriksdal märktes inte så mycket. Det gjorde emellertid de stora Järva skjutbanor som låg där nu det nya bostadsområdet vid infarten till klubben växer fram. Under en lördag eller söndag kunde det avlossas åtskilliga tusen skott på Järva skjutbanor och hundarna på So Su BK fick på så sätt en viss skottvana.

 

Av trafiken märktes till en början inte så mycket, det här var före såväl tunnelbanan som Kymlingelänken. FOA hade verksamhet i Ursvik och en intern transportlinje med helikopter som på ett visst klocklag varje vardag landade på fälten mellan klubben och FOA-området. Den gamla järnvägen, som på skyltarna i det nya naturreservatet kallas ”Krutbanan”, användes sparsamt. Något enstaka tåg passerade klubben, precis i kanten av plan 1. En mera säregen händelse var en filminspelning som ägde rum en sen kväll på järnvägen borta vid fårhagen. Filmen var ”Clownen som grät” med Jerry Lewis och miljön skulle vara ett tåg i Tyskland någon gång under andra världskriget. Stora strålkastare hade monterats upp och rälsen var på ett stycke målad med silverfärg. Rälsen har sedan brutits upp och järnvägen blivit ridväg men en rälsbit finns av någon anledning kvar precis vid vägen till So Su BK.

 

I och med byggandet av Järvastadsdelarna Kista, Husby och Akalla kom tunnelbanans blå linje att kompletteras med en Akallagren. Det skedde i mitten av 1970-talet och för So Su BK kom det främst att märkas genom tunnelbanebron över Igelbäcken. Numera är det väl knappt någon som noterar trafiken där men i början inkom det faktiskt en protest under en lydnadstävling där det hävdades att ett passerande tunneltåg varit en alltför kraftig störning. Ett för klubben, och många andra, både gåtfullt och hotfullt inslag på den nya tunnelbanelinjen var den så kallade spökstationen vid Kymlinge. En komplett station, med perrong och allt, hade förberetts vid brons norra landfäste. Det var förstås betingat av planerna på att bebygga framför allt Kymlinge, som skulle ha betjänats av den nya stationen. Nu har det turligt nog inte blivit så och spökstationen blir alltmer spöklik.

 

Egna tävlingar och egen tidning

Vid Gamla Brotorp fick klubben ännu bättre möjligheter än tidigare att bedriva sin verksamhet. Då sektionen blivit klubb gavs möjlighet att arrangera egna bruksprov och redan 1967 gick den första tävlingen (i appellklass) av stapeln. Efter att lydnadsklasserna gjort sitt intåg (från början bara två klasser och lite som en pausunderhållning på utställningar) började SBK-klubbarna att arrangera egna sådana prov. So Su BK:s första lydnadstävling anordnades 1975. Sedan har lydnadstävlingar arrangerats flera gånger varje år. Det är ju ett arrangemang som mest kräver mycket gräsyta och där är klubben välförsedd. I bruksgrenarna har det också arrangerats tävlingar varje år men där blir det allt svårare att hitta mark. Så sent som för något decennium var det möjligt att hitta mark för appellklasspår runt klubben men den tiden är förbi. Först var det igenväxningen som ställde till problem och att den nu hejdas genom betesbruk gör inte markerna mera tillgängliga. Till de mera udda episoderna hör också när ett planerat spår fick utgå på grund av deltagare i ett rave-party som på morgonkulan irrade runt på fälten. I skydds var det länge tradition med tävlingar på So Su BK men de har försvunnit i takt med att tävlingsprogrammet i grenen inom Stockholmsdistriktet skurits ned. Spår har nästan alltid varit problem att arrangera för en storstadsklubb som So Su. Vi har aldrig fått någon långsiktig lösning på markfrågan. Bland de mera kortsiktiga lösningarna kan nämnas marker på platser som Veckholm (söder om Grillby utanför Enköping) och det sedermera riksbekanta Gottröra (där SAS-planet nödlandade några år senare). Rapporttävlingarna i klubbens regi har varit sporadiska. I sök däremot har så gott som årliga tävlingar anordnats, även om det också där är så att markerna runt klubben inte längre är lämpliga. Sökbanor mår visserligen bara bra av lite igenväxning men det allt finmaskigare nätet av slingor för löpning, cykling och ridning gör det svårt att få vara ostörd.

 

År 1975 startade utgivningen av klubbtidningen med det kongeniala namnet Brukspatronen. Den är förstås en ovärderlig källa att ösa ur för den som vill veta hur det var på klubben förr i tiden. Såväl utgivningsfrekvens och redaktionell ambitionsnivå som grafisk utformning har varierat under åren.

 

Omfattande kursverksamhet

Kursverksamheten var omfattande och bedrevs till en början enligt det traditionella konceptet ”gå runt i ring” (eller fyrkant). Alla startade och stannade på samma gång och ibland berömde (eller korrigerade) man på samma gång också. Allmänlydnad genom träning av tävlingsmoment kan man också kalla det och den metoden var lite ineffektiv när det gällde att nå resultat (men effektiv vad avser antalet deltagare per kursledare). Dressyrtekniskt var det en viss skillnad mot idag, även om den gamla bilden av SBK som ”Ryck och knyck och lösplugg” inte riktigt stämmer. Det fanns framsynta kursledare och dressörer på den tiden också och ser man till resultaten så är väl frågan om utvecklingen gått så mycket framåt. På 1980-talet gjordes inom So Su BK försök att stöpa om kursverksamheten i ny form. Inspirationen kom till stor del från Nyköpings BK där man bland annat gjort något så revolutionerande som att ta med hundarna in i stugan och se till så att de uppförde sig väl där inne. Man lade mera vikt vid vardagssituationer än tävlingsmoment men den (förhoppningsvis) erhållna allmänlydnaden skulle även vara en god grund för eventuell vidare utbildning. Det nya konceptet har sedan tillämpats i varierande grad inom kursverksamheten på So Su BK.

Vad gäller löspluggen så märkte man på den här tiden helt klart att SBK var en organisation inom det frivilliga försvaret. Samarbetet med Hundskolan i Sollefteå var intensivt och som frivilligorganisation hade SBK också tjänstebrevsrätt. Det innebar att man kunde skicka många brev (men inte riktigt alla) portofritt. Denna rätt försvann förstås i någon besparingskampanj och det militära inslaget inom SBK tonades ner under ett antal år. Nu är vi åter vid ett nära samarbete med totalförsvaret med SBK i en kanske lite annorlunda roll. Vi har sedan ett antal år en livaktig tjänstehundsverksamhet på klubben vilket inte funnits tidigare.

Redan under tiden i Hallonbergen hade skyddsträningen haft en framträdande roll på klubben. Detta fortsatte nu vid Gamla Brotorp med skyddsträning på planen mellan stugan och parkeringen. I många år var det onsdag kväll och lördag eftermiddag som gällde, på senare år har det övergått till torsdag och söndag kväll. Under närmare 40 år skedde denna träning kontinuerligt, vilket torde vara unikt inom SBK, men nu verkar denna tradition vara på upphällningen. Gamla SBK-medlemmar som man träffar associerar ofta So Su BK med just denna skyddsträning. På de flesta andra klubbar var skyddsträning, i den mån den förekom, en betydligt mindre publik verksamhet.

 

Behov av nya lokaler – Viktor Hansson och holkarna

De två stugor som från början räckt gott och väl började så småningom kännas alltför trånga. En del av verksamheten fick förläggas till andra ställen. Ofta berodde det på att anslutningen till exempelvis ett klubbmöte eller en fest var så stor att klubbstugan inte räckte till. Populära lokaler var Duvbogården, Lötskolan, Spångafolkan och restaurang Fredman på Råsundavägen. Ett normalt årsmöte på 1970- eller 1980-talet kunde locka 50-60 medlemmar så en extern lokal var ett måste. Det mest välbesökta årsmötet i klubbens historia hade runt 120 medlemmar i röstlängden och hölls i Rissneskolan i mitten av 1980-talet. Styrelsemötena var under många år förlagda till en bank på Råsundavägen. Men man ville förstås ha möjlighet att samtidigt som klubbstugan var tillgänglig för fika etc även kunna ha teorilektioner för ett par kurser. Klubben blev då i mitten av 1980-talet av kommunerna anvisad ett par uttjänta baracker från idrottsplatsen vid Ör. Dessa fraktades upp till klubben på lastbil och monterades ihop i vinkel, precis som det ser ut än idag. Renoveringen var omfattande med helt ny väggbeklädnad in- och utvändigt samt nytt tak.Gamla klubbmedlemmar minns kanske med saknad de trevliga nyårsfesterna i klubbstugan där man samlades för att tillsammans med hundarna fira en nyårsafton fri från smällare (åtminstone i närområdet).

 

I takt med ett alltmer tilltagande förfall av den äldsta klubbstugan kändes det lite trångt även med den nya vinkelbyggnaden. För att lösa det problemet införskaffades och renoverades den så kallade ”Viktor Hansson”-boden (”Viktor Hansson” efter byggfirman som ägt boden). De så kallade bekvämlighetsinrättningarna har på So Su BK under åren lämnat en hel del övrigt att önska. Det är förstås en konsekvens av den olösta vattenfrågan men även bortsett från denna har det tidvis varit ganska primitivt. Utvecklingen går dock framåt och de sedan åtskilliga år fungerande blå ”holkarna” verkar vara en acceptabel lösning. Den först införskaffade blå holken gick dock ett sorgligt öde till mötes. En Valborgsmässoafton skulle den gamla damtoaletten eldas upp och den visade sig besitta ett oanat energiinnehåll. Den alstrade värmen hotade en del luftledningar som dock kunde dras i säkerhet. Värre var det med den alltför närbelägna holken vars plastdörr antog en helt ny form och aldrig mer skulle gå att stänga riktigt.

 

Den mentala sidan

Korningar började arrangeras inom SBK redan på 1950-talet, efter tysk förebild. De kom sedan att försvenskas, mycket beroende på det pionjärarbete inom testsidan som utfördes på Arméns hundskola i Sollefteå. So­Su BK var med och arrangerade korningar redan på 1960-talet men på 1970-talet låg klubben ett tag i frontlinjen genom sitt initiativ att anlita Hundskolans testledare som korningsdomare. Det kunde vara vissa problem om personen i fråga inte hade den formella kompetensen men till slut vägde ändå erfarenheten av att ha testat 5000 hundar (eller fler) tillräckligt tungt. Det var ett par år då klubbens korningar var attraktioner men sedan avtog intresset. Sedan mentaltestsidan omvandlades i och med införandet av det som först kallades MUH (Mentalbeskrivning UngHund), sedermera MH (Mentalbeskrvning Hund), har So Su BK varit med på tåget. Såväl utbildnings- som beskrivningsverksamheten har varit omfattande och klubben har i och med sina funktionärer och sin bana anlitats flitigt även av andra klubbar inom och utom SBK.

 

Tävlingsframgångar

So Su BK har genom åren haft ett stort antal framgångsrika tävlingsekipage, bland annat svenska mästare i såväl bruks som lydnad. Klubben har också hävdat sig väl i distriktets tävlingar om Appellpokalen och Stockholmspokalen med en mångfald av inteckningar. Dock har tävlandet gått i vågor och det har funnits riktiga down-perioder. Sett till vårt höga medlemstal och goda förutsättningar för träning borde vi nog ha kunnat hävda oss ännu bättre. Under flera perioder har So Su BK haft ett antal konkurrenskraftiga skyddshundar. Ser man till antalet tävlande så är det dock spår som leder (liksom på de flesta andra klubbar). En del sökhundar brukar klubben också ha medan rapporten aldrig fått något riktigt fotfäste. Lydnaden har alltid lockat ett stort antal tävlande men de riktiga toppekipagen har varit ganska få. På tjänstehundssidan har klubbens ekipage hävdat sig väl på såväl DM som SM.

 

Samexistens med ungdomarna

Som nämnts så var embryot till So Su BK att likna vid en ungdomssektion under Stockholmsavdelningen. Då sektionen blivit klubb kom en viss ungdomsverksamhet att bedrivas i sektionsform. Det var dock ingen stor aktivitet, de ungdomar som fanns var mera integrerade i klubbens verksamhet i stort. Ändrade statliga bidragsregler tvingade fram en ny organisationsform för ungdomsverksamheten och 1975 bildades en fristående organisation kallad SBK-U (där U förstås stod för Ungdom). Den var dock inte mera fristående än att så gott som alla SBK-U-klubbar samexisterade med en lokalklubb och delade klubbområde. På en del håll (dock inte inom So Su BK) var kreativiteten nästan otillåtet stor när det gällde att via SBK-U slussa statliga bidragspengar till lokalklubbens verksamhet.

 

SBK-U var förstås ett namn som stack i ögonen på de ungdomar som var intresserade av hundar men inte nödvändigtvis av SBK. Namnet ändrades 1984 till det mera neutrala och fortfarande gällande Sveriges HundUngdom (SHU). Solna-Sundbybergs Hundungdom har under åren haft ett nära och gott samarbete med lokalklubben. Genom avtal mellan moderorganisationerna har medlemmarna i SHU goda möjligheter att delta i tävlingsverksamhet med mera inom SBK.

 

Modern tid – grönling och Science Tower

En historik blir av naturliga skäl mest inriktad på sådant som skett för länge sedan. Det i tiden näraliggande har man ännu inte fått riktig distans till. Dock har väl ingen undgått att märka att klubben på senare år fått en ny och mycket livaktig verksamhetsgren, nämligen agility. Det tränas flitigt på plan 2 och år 2009 kunde de första officiella tävlingarna (varav en i jätteformat) gå av stapeln.

För övrigt ska vi vara mycket glada över vårt utmärkta och välskötta klubbområde. De naturreservat som inrättades i både Solna och Sundbyberg i början av 2000-talet har undanröjt planerna på bebyggelse i klubbens omedelbara närområde. Den sällsynta fisken grönling, som blivit en symbol för Igelbäcken, bidrog säkert till att rädda området som sådant och därmed även So Su BK:s område. Att klubben av kommunerna ses som en etablerad och accepterad del av reservatet ska vi också vara nöjda med.

Den nya statusen som reservat innebär inte att inget kommer att förändras i området. Det finns en skötselplan och den har redan börjat omsättas i praktisk handling. Igelbäcken har precis nedanför klubben getts ett mera meandrande lopp, som bland annat ska gynna grönlingen. Den gamla så kallade ”Blötängen” mellan klubben och Dammtorp (gården vid järnvägen strax norr om Igelbäcken) har blivit ännu blötare genom en nyanlagd våtmark. Att den ibland nödvändiga skogsavverkningen kommer att skötas med mera känsla och finess än tidigare kan vi nog också hoppas på. Området har även knutits ihop med Överjärva gård (norr om galoppfältet) genom en nyanlagd gång- och cykelbro över järnvägen. De öppna markerna kommer att hävdas genom ett ökat betesbruk, något vi redan märkt genom den till plan 3 gränsande fårhagen. Nötkreatur har börjat beta på det stora fältet mellan klubben och Stockholmsavdelningen. Det gör förstås att markerna blir lite mindre tillgängliga för spårning etc men också att området återfår den karaktär det hade då klubben etablerade sig där. Igenväxningen har nämligen varit ganska omfattande och de öppna markerna har naggats i kanten ordentligt.

 

Av den nya tiden hade vi från klubbområdet länge mest märkt av infrastrukturen med tunnelbanebron och ett ökat trafikbrus. Runt millennieskiftet förenades dock ett antal politiker, tjänstemän och näringsidkare i ett gemensamt utbrott av storhetsvansinne och anlade ett ”Science Tower” i Kista. Tornet lär vara Nordens högsta kontorsfastighet och syns vida omkring, vilket kan vara till nytta när man från vilsna besökare i naturreservatet får frågan hur de ska ta sig tillbaka till Kista igen.

Den bebyggelse (”Järvastaden”, gamla FOA-området och galoppfältet) som kryper allt närmare skulle kunna bli en bra rekryteringsbas för klubben. Det är bara att hoppas att det ideella föreningslivet kommer upp ur sin svacka och börjar blomstra igen.

 

Ihågkommet och nerskrivet av Staffan Nordin

 

This site was designed with the
.com
website builder. Create your website today.
Start Now